Sagan om FolkUngar

Det var en gång en spelkvinna som bodde i en gammal skola, vid en gammal gruva i en gammal skog. Hon hette Tuva Modéer och det bästa hon visste var att spela folkmusik på fiol. Hon ville inget hellre än att få lära barn att spela men hon hade ett stort problem… Hur skulle hon träffa en massa barn och få dem att tycka att det här med folkmusik och att spela ihop var det roligaste som finns?

För att få råd sökte Tuva därför upp en annan spelkvinna som var vida känd för att hon var så otroligt duktig på att få barn och unga att vilja spela folkmusik, ingen mindre än milleniets första riksspelman, Eiwor Kjellberg från Järvsö.

De två möttes på litet mysigt cafe för att smida planer på hur man kan lösa problemet.

Eiwor kom på att i skolan finns det många barn, där kan man få träffa dem allihop, även de som kanske inte visste att musik är kul. Men hur får kan man komma in i skolorna om man inte är lärare?

Lyssna på sagan!

 

Det var en gång en spelkvinna som bodde i en gammal skola, vid en gammal gruva i en gammal skog. Hon hette Tuva Modéer och det bästa hon visste var att spela folkmusik på fiol. Hon ville inget hellre än att få lära barn att spela men hon hade ett stort problem… Hur skulle hon träffa en massa barn och få dem att tycka att det här med folkmusik och att spela ihop var det roligaste som finns?

För att få råd sökte Tuva därför upp en annan spelkvinna som var vida känd för att hon var så otroligt duktig på att få barn och unga att vilja spela folkmusik, ingen mindre än milleniets första riksspelman, Eiwor Kjellberg från Järvsö.

De två möttes på litet mysigt cafe för att smida planer på hur man kan lösa problemet.

Eiwor kom på att i skolan finns det många barn, där kan man få träffa dem allihop, även de som kanske inte visste att musik är kul. Men hur får kan man komma in i skolorna om man inte är lärare?

-Kråkan kanske vet! – ropade Eiwor helt plötsligt.

-Kråkan? frågade Tuva.

-Menar du Anders Ågren från Sandviken? Han som har gjort Kråkans röst i ”Mamma Mu”?

-Precis! ropade Eiwor igen.

-Han åker runt i skolorna och gör låtar med barn. Han måste veta hur man gör.

Sagt och gjort. Tuva och Eiwor satte i sig i bilen och åkte till Sandviken för att träffa Anders ”Kråkan” Ågren.

I Anders kråkbo bjöds det på kaffe och de tre vännerna sprutade ur sig idéer.

Ungefär så här lät det:

-Vi behöver en buss som är fullpackad men instrument så att vi kan åka ut till alla skolor i hela Gästrikland, Hälsingland och Dalarna!

-JAA!

-Vi behöver hitta gamla, superbra folkmusiklåtar som vi kan lära ut till barnen!

-JAA!

-Vi behöver hitta ett sätt så att barnen snabbt kan vara med och spela även om de aldrig har spelat förut! Typ sätta färger på strängarna på fiolen.

-JAA!

-Folkmusik med barn… Folkmusik – Barn… Folkmusik – Ungar… FOLKUNGAR!!! Vi kallar oss för FOLKUNGAR!

-JAAAA!!!

Men, sa Tuva bedrövat, en buss, massor med instrument, en hemsida, mikrofoner. Sånt kostar mycket pengar, vi kommer aldrig ha råd!

Då kom Eiwor att tänka på två kompisar som var jättebra på att söka reda på pengar till bra idéer, nämligen eldsjälavårdaren Roland och storfiskaren Stefan. Dem ska jag fråga om hjälp!, sa hon.

Tror du vekligen att de kan hjälpa oss, frågade Tuva. Det vet jag, svarade Eiwor.

De tyckte de tre vännerna att det var lika bra att fråga ännu fler om hjälp så att den fantastiska idén skulle bli så bra som möjligt. De samlade ihop massor med spelmän, dansare, musiklärare och konsulenter från Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Till slut var de ett jättegäng som diskuterade högljutt och länge hur det skulle göra för att deras dröm om barnen och musiken skulle bli verklighet. Emellanåt proppade de i sig mat och kakor och emellanåt skrev de så att det smattrade om datorerna. När det blev riktigt svårt att formulera sig tog de upp sina instrument och spelade ålderdomliga låtar, för att sedan fortsätta arbetet.

Till slut, mitt i en särskilt vacker och snirklig melodi, sa Stefan: Nu vet jag var vi kan hitta pengarna vi behöver för att skaffa instrument och buss och allt!! Sorlet och spelet stannade upp. Stefan fortsatte: I hufvudstaden Stockholm finns en skatt där pengar samlas från dem som dött och som inte haft några barn eller andra som kan ärva deras pengar. Skatten kallas ”Allmänna Arvsfonden” och de som vaktar den vill bara att pengarna ska gå till bra idéer, t.ex. som har med barn att göra.

Å vad bra! ropade alla vännerna. Men vem av oss ska våga fråga skattens vakter?

Jag åker dit! sa rikspelmanskvinnan Eiwor.

Sagt och gjort! Eiwor tog tåget ända till huvudstaden. När hon kom fram till skattkistan satt en vakt på den. Han hette Michael.

Eiwor pratade länge och entusiastiskt på järvsömål om alla fina idéer, men Michael, som var från Stockholm, förstod ingenting. Då tog Eiwor upp de fina dokumenten som vännerna skrivit ihop. Det imponerade på vakten Michael, han tyckte nämligen väldigt mycket om rubriker, siffror, kolumner och tabeller. Tillslut öppnade han skattkistan och tog en jättesäck med guldmynt!!!! Det här ska väl räcka, sa vakten. Eiwor blev så glad så glad! Hon tackade så mycket och hoppsade hela vägen hem till Hälsingland där vännerna väntade.

Nu kavlade alla upp armarna och började jobba hårt.

Eiwor köpte en fin minibuss med blommor och noter på.

Tuva köpte 40 fioler och stråkar.

Anders köpte 40 minigitarrer som hette guitalele.

-Du och jag kan spela fiol Tuva, säger Eiwor.

-Jag har en jätterolig bas från Mexico som jag vill spela på, säger Anders.

-Men, borde vi inte ha nån som kan spela gitarr också? säger Tuva.

-Så klart! Det har jag redan tänkt på, jag har satt ut en annons på arbetsförmedlingen, säger Eiwor.

-Det kanske borde vara någon som bor i Dalarna va? Då har vi ju nån från varje landskap, säger Anders.

-Så klart! Det har jag redan tänkt på, säger Eiwor.

Redan dagen efter började breven strömma in, det låg snart drivor av ansökningar i Eiwors hus. Så hon läste och läste och läste. Det tog flera veckor. Men en dag hittade hon brevet från den store David Albertsson, en jättelång gitarrist och fiolspelman som bodde i en röd liten stuga i Rättvik. Honom ska vi ha! Ropade Eiwor ut i luften och sprang till sin telefon för att ringa och be honom komma.

Nu var FolkUngagänget komplett och en kall vinterdag i slutet av januari 2013 träffades alla fyra för första gången i Järvsö.

Uôttô hôcke rolitt jôbb ôttô! sa plötsligt David.

-Va!?! sa de andra. -Vad betyder det där och vart kommer du ifrån egentligen?

-Värmland! Men jag bor i Rättvik nu och det där jag sa betyder ”Oj vilket roligt jobb hörru!”.

Det kunde de andra hålla med David om. Det blev långa roliga dagar i Järvsö där det planerades för fullt inför att träffa en skolklass för första gången.

Nån vecka senare var det då dags för Tuva, Eiwor, Anders och David att för första gången möta ett klass med nyfikna elever. Vilken rolig lektion!

Eiwor värmde upp klassen med en rörelse-dans-saga som handlade om en pimpeltur ut på isen.

Tuva lärde ut en sång. Texten handlade om vad man kan göra när pengarna är slut och man inte har något hemma till fredagsmyset.

David lärde ut hur man spelar gitarr och fiol.

Anders skrev en ny text tillsammans med klassen och som avslutning gjordes en inspelning där barnen tillsammans med FolkUngagänget spelade 10-kronorspolskan efter Hjort-Anders och sjöng sin nyskrivna text som passade ihop med 10-kronorspolskan.

 

Som ett minne från från FolkUngarna fick alla elever en liten medalj att sätta på jackan eller väskan. Sedan hoppsade alla ut på skolgården och var lyckliga resten av dagen.

Låten som spelades in ligger fortfarande på www.folkungar.se tillsammans med ca 1 000 andra låtar som FolkUngagänget har spelat in med elever sen dess.

Har du spelat med FolkUngagänget och vill träffa dem igen eller har du aldrig träffat dem och vill att de ska komma till din skola? Tjata på din lärare eller rektor så kanske vi ses snart! Det tycker Eiwor, Ander, Tuva och David skulle vara jättekul!